Patriotism

"kommer att rulla länge, under åratal och så långt Helios räcker. De ska bära bud till andra folk som kanske inte vet var blodsvallet kommer ifrån men kanske diktar om och ändrar om dess betydelse till ett mer heroiskt vittnesbörd än det egentligen är och gör hans handlingar eller likanda handlingar till efterföljansvärda, eftersträvansvärda handlingar. Svallet från Itaka kommer att nå fram till varenda mänska i varenda tid, i alla tider efter oss" (s486 - Strändernas Svall - Eyvind Johnson)

I mitt hemland, Kosovo, har det ständigt pågått någon form av konflikt mellan Albaner och Server, mellan Islam och ortodox kristna, mellan hårdhuvuden och hårdhuvuden. Jag har aldrig förstått mig på våld. Jag har aldrig förstått behovet av att bruka våld eller önska någon döden. Missta mig rätt, jag har vid något tillfälle önskat att någon vore död, men det jag menar är att jag aldrig har förstått varför vi behöver nöja oss med den tanken? Jag har aldrig gjort det, i alla fall.

Det finns ett djupt hat sinsemellan, som jag misstänker ingen av parterna egentligen har en aning om vad det är, men samtliga har en känsla av hur det skall låta, hur man skall tala, vilken attityd man skall ha - när någon nämner det. Det oförklarliga, starka, hatet mot varandra. För mig har det alltid varit konstigt. Jag har haft svårt att förstå, varför min far vid några tillfällen, under senaste tillfället det var krig där, kände en enorm lust av att åka dit och försvara sitt land. Praktiskt taget delta i striderna. Som tur är, för mänsklighetens skull, gjorde han nu aldrig det. Men de alla tusentals andra "papporna" som gjorde det? För vadå? Vilket syfte? Självklart förstår jag att man har en tanke om att man försvarar sina nära och kära. Men den egentliga anledningen? Jag har även förståelse för att man inte har tid att fundera eller reflektera över sådana tillfällen för man är så uppfylld av hat och skräck när det är krig. Men de alla andra tillfällena? Då det inte varit krig? Hur resoneras det då? Hur reflekterar man då? Är det inte mer kring de tankarna än att man väljer att förkasta varandra? Smutskasta varandra? Svära åt varandra, minsta möjliga chans man får?

Ständigt hälla bränsle i det redan enormt stora eldhav av hat? När tycker ni att det får räcka?

Strändernas Svall lär mig en sak. Den lär mig att det jag tänkt alltid varit rätt. Jag har aldrig vikt min ståndpunkt, även när jag varit i diskussion med "albanska" patrioter, nationalister - folk som inte förstod hur jag inte kunde älska flaggan.

Likadant som Strändernas Svall krossar myten om Odysseus och hans bragder, hur den tar ner honom på jorden och exploaterar honom - som en gammal, ångestfylld mördare som han är. Likadant tycker jag det borde skapas ett litterärt verk som kan krossa det förbannade hatet som existerar albaner och serber emellan.

Mycket är på väg att förändras, jag har träffat många av yngre generation som tycker annorlunda från vad man är van vid att höra. Men det finns fortfarande sådana som skulle göra allt för att utföra "sina plikter" för sitt land, sitt folk.


Allt väl,